magkänsla

Testar ett nytt knep

2012-02-01T17:26:00.001+02:00

I dag tänker jag inte träna för att bli av med ångest och jobbiga tankar. Jag tänker testa ett nytt knep som jag har stora förhoppningar på ska funka:
Gå ut och ta en öl. Eller två.

Om inte annat kanske jag har en ny typ av ångest i morgon. Alltid något.

Ingen tid för ångest

2012-02-01T14:00:00.000+02:00

I dag är vi två allmänreportrar som ska fylla tidningen. De två andra som är på jobb (jag vet, vi är bara fyra allmänna i dag! Fucking fuck) gör sådana saker som ska publiceras i framtiden.
Därmed har jag varken tid att känna, tänka eller grubbla i dag. Och det är en jävla tur det. Befarar nämligen att den där klumpen jag anar i bröstet är en rejäl boll med ångest som liksom vill välla ut och in i mig och svärta ner hela jävla innanmätet.
Och jag orkar inte det. Jag är så jävla less på att må som en påse skit.

Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och jag vill inte få nya sår som måste läka.
Jag önskar ta mig fan att jag hade ett hjärta av teflon. I alla fall tillfälligt.

you've got a teflon heart
and nothing sticks to you
you've got a teflon heart
i think i want one too
i want one too

Blåser faran över

2012-01-31T23:01:00.003+02:00

Nu kan ni sluta oroa er! Jag gjorde det förstås, satte nya lakan i sängen. Lagom till läggdags.

Latmasken är tillbaka

2012-01-31T22:00:00.000+02:00

För fyra timmar sedan slet jag ur lakanen ur sängen och skulle bara slänga igång en tvätt och sedan sätta nya lakan i sängen.

Fyra timmar sedan.

Befarar att jag kommer att sova utan lakan i natt.

Vägen till mitt hjärta går via magen

2012-01-31T13:00:00.000+02:00

Nu är jag inte bara stabil, jag är glad, upprymd och lycklig.
Orsaken? Lunchen. Eller förlåt, LUNCHEN menade jag. Med inte bara stort L utan hela jävla ordet stort.

Lammfärsfrikadeller med spelttagliatelle, fårost och gräddsky. Oh. my. god. Jag tror tamigfan att det gick för mig medan jag åt. I alla fall mentalt.
Sedan blev ju saken inte sämre av att jag hade jättetrevligt lunchsällskap, vi fick ett fat med kakor till kaffet (on the house!) och att han som driver stället är söt som socker. Och solen skiner också!

Happyland!

En bättre dag

2012-01-31T09:02:00.002+02:00

Tänkte bara meddela att mitt psyke stabiliserat sig. Det är inte stabilt förstås, det kommer det nog aldrig att vara helt, men det är stabilare i alla fall.
Ibland blir jag så jävla less på mig själv och mitt jävla jumpy mood. Vad hände med jämnt humör liksom? Existerar inte i min värld.

I'm still alive

2012-01-30T20:51:00.001+02:00

Det smakar inte blod i munnen, men den är torr som fnöske. Och så pirrar det i fingrar och tår eftersom blodet riktigt rusar dit. Dessutom fick jag sexiga svettfläckar på linnet. Ni vet sådana som de får i alla tv-serier. Ett v fram på bröstkorgen och ett u på ryggen. För att inte tala om hur mycket äckel som rann från nacken.
Sprang nästan fem kilometer med hög HÖG musik i lurarna. Och låten som fastnade på hjärnan är Pearl Jams Alive. För så är det. Trots asig dag (halva dagen iaf), asigt humör, asigt mående så lever jag. Och just nu känner jag mig jävligt levande.
Träning är som terapi.

Behov av att rensa skallen

2012-01-30T12:27:00.000+02:00

Jag känner mig arg. Arg och frustrerad och allt. På ingenting. På mig själv. På mina tankar och känslor och på min egen jävla navelskådning. Jag är så less på att hela tiden tänka mig mig mig, jag jag jag och bara älta mig själv och mitt mående.
Det är inte så att jag inte bryr mig om andra, men just nu känns det som att jag fokuserar så jävla mycket på mig själv. Och jag är less på det. Samtidigt vet jag ju att det kanske precis är det jag behöver göra nu. Nu när jag är singel igen efter ett tio år långt förhållande.

Men ändå. Om jag bara kunde stänga av alla tankar och allt skit för en stund skulle allt bli så himla mycket lättare.
Det jag skulle behöva mest just nu är att springa. Springa så långt och hårt att det smakar blod i munnen. Ta ut mig tills jag nästan spyr.
Då skulle jag kanske kunna reda upp de där tvinnorna jag har nästlat ihop i hjärnan.

Jakten på magrutor

2012-01-30T09:50:00.002+02:00

Fick nyss den här snygga bilden av min kollega. Är rätt nöjd över resultatet med tanke på att jag bara varit till gymmet en gång.

Låg och långsam

2012-01-29T21:25:00.001+02:00

Jag är fattig. Har inte upplevt fattig på evigheter och har väldigt svårt att ta in faktumet att jag inte kan köpa ett par skor bara för att jag vill ha dem. Nej nu måste jag behöva dem också.
Och i ärlighetens namn, hur stor är sannolikheten att jag ska behöva ett par skor när jag redan har 35 par i garderoben?
Gud vad det där lät ytligt, men skor var det första exemplet jag kom på. Men det gäller även sådana saker som mat.

Ångesten har hälsat på också. Den kemiska som kommer dagen efter. Försöker ignorera den. Precis som känslan "jag borde ha gjort något vettigare idag istället för att ligga i sängen och se på serier hela dagen". Det går inte så bra att ignorera något av det.

I går fick jag veta att en sådan himla härlig kille plötsligt gått bort. Träffade honom på krogen för bara några veckor sedan och han var urglad och kramade om mig.
Och hans familj, usch. Jag kan inte ens tänka mig hur de mår.

Killar. Alltså nej. Jag lägger ner allt vad det heter för en tid framöver. Orka engagera sig när jag ändå egentligen inte vill ha något seriöst just nu. Det är bara tidskrävande och upptar tankeverksamhet som hellre skulle kunna läggas på annat. Typ lösa världsproblemen eller så.

Sammanfattning: Jag har en rätt låg och långsam dag.

Behöver det verkligen

2012-01-29T11:59:00.001+02:00

Är i stort behov av en vän/kypare/pojkvän/uppassare/anställd/kock eller något liknande som kan ta hand om mig i dag. Huvudvärken, som är helt självförvållad, är inte att leka med. Just nu kämpar jag med att över huvud taget ta mig ur sängen.

Suck. Varför har jag aldrig lärt mig ordet lagom?

Terapiarbete

2012-01-27T12:55:00.001+02:00

I stället för att bara tänka och vara ledsen började jag fixa hemma. Gjorde en fotovägg. Behöver nu bara hitta foton som passar i ramarna.

Och ja, jag har bara två små bokhyllor, så merparten av mina böcker är upptravade på golvet. Gillar det faktiskt.

Gråter

2012-01-27T08:57:00.001+02:00

Jag ringde och pratade med honom nyss. Berättade hur jag kände och grät lite.
Och det känns lite lite bättre. Men saknaden efter huset och drömmarna och det gamla livet är fortfarande så stor att den nästan är omöjlig att hantera.
I dag fortsätter jag att gråta.

2012-01-27T00:59:00.001+02:00

Jag saknar honom också. Ibland.

Saknaden och krossade drömmar

2012-01-27T00:51:00.001+02:00

Ibland kan jag sakna att sitta där, vid köksbordet. Titta ut mot vattnet och vassen nedanför fönstret. Ha ett glas vin i handen och karaffen full med påfyllning framför mig.

Ibland titta på det fina köket, återigen glädjas åt att det faktiskt blev de luckorna jag allra helst ville ha. Skratta åt minnet när vi sprang runt bland gångarna på ta-det-själv-lagret med den milslånga plocklistan. Bänkskivor, skåpstommar, hyllplan och gud vet vad.

Eller titta på taket. Det underbart fina taket. Som vi slitit så med. Eller på de finaste tapeterna som mamma hjälpte oss sätta upp. Minnas glädjen när det borstade ekgolvet äntligen lades in och lyckan när listerna, som kom hela vägen på ett takräcke från Karlstad, äntligen var målade tre gånger.

Toalettlamporna som jag valde. Ilskan över hallgolvet som sedan byttes ut mot ett "det är ju fint ju". Badkaret som jag älskade så fort det kom in, hur han valde finaste gröna färgen till pärlsponten i tvättstugan. Drömmen om biljardbordet på övervåningen och de röda sofforna jag ville köpa.

Svartvinbärsbusken som vi fick från mormor, pallkragarna för våra grönsaker och planen på ett växthus. Torkvindan som jag lyckades fynda.
Altanen. Den fina stenläggningen, hur vi slet bort den gamla den natten då det var "tropisk natt" och vi var halvfulla. Planen för den stora trappan som skulle leda till en stig ner mot vattnet och vitsippsängen.

Drömmarna, förhoppningarna och valen vi redan hade gjort.
Ibland saknar jag huset och mitt gamla liv så mycket.
Och nu gråter jag också. För att det inte blev så, så som jag hade hoppats. Att jag inte kunde vara lycklig där, i det livet som jag hoppades bli lycklig i.

Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val.
Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.

Att bygga ett hem

2012-01-26T12:53:00.001+02:00

Jag börjar sakta men säkert få ett riktigt hem. Eller ja, det har jag haft sedan jag flyttade in om jag ska vara ärlig, det kändes hemtrevligt redan efter ett halvt dygn. Men nu börjar det formas så som jag vill, se ut som jag vill och bli som jag vill.

Små medel är ibland allt som behövs. Som häromveckan när jag gick och köpte en burk chockrosa färg och målade om mitt lampskelett som jag fyndade på loppis ungefär samtidigt som jag annonserade efter en lägenhet.

Före:

Och voila! Efter:

Är grymt nöjd.

Blonds have more fun, eller?

2012-01-24T14:02:00.000+02:00

Jag funderar på att bli brunett igen. Eller lite mer min egen hårfärg, som väl egentligen är en variant av den nordiska hårfärgen cendré men med lite mer värme i. Ljusbrun kanske? Mörkblond? Har varit blond så himla länge nu och börjar ledsna lite.
Men jag vet inte. Kanske jag ska vara blond? I stort sett alla mina vänner är brunetter och det är ju kul att vara annorlunda.

Klövröv*

2012-01-24T09:19:00.001+02:00

Jag halkade på väg till jobbet i morse. Schwoop sa det så låg jag ner. Och jävlar vad ont det gjorde, sa ”helvete” riktigt högt till och med och skyndade mig inte ens upp. Förstår ni då hur ont det gjorde?
Tror att jag stukade foten lite lätt till och med. Det bultar som fasen nu och det gör lite ont att stöda på foten. Och knät, som äntligen blivit fritt från det feta blåmärket jag lyckades få dit i december, är lite svullet och alldeles knallrött. Med andra ord: Jag kommer att få ett nytt fett blåmärke där.

Fan, jag som hade bokat träningspass i kväll. Måste nog avboka det för säkerhets skull. Med tanke på hur ont det gör nu så vågar jag inte chansa.

*Klövig är värmländska för klantig. Klövröv är därmed mitt uttryck för klantarsle.

Botar en lam

2012-01-23T13:48:00.001+02:00

I dag är jag såsig. Minst sagt. Skriver långsamt, tappar tråden och är allmänt disträ.
Men nu har jag hittat botemedlet. Jävligt hög musik i lurarna och nybryggt svenskt starkt kaffe. Snart är jag en duracellkanin.

Öl? Öl!

2012-01-23T09:46:00.001+02:00

Den där lördagskvällen, som gjorde mig så trött i går, den var himla himla fin.
Jag och några kollegor hade nämligen ölprovning.

Alla hade med sig något ätbart och sex flaskor öl som passade till just den maten. Den här var ”fördrinken”, Anchor Steam Beer som är en blandning mellan en lager och en ale och unik i sitt slag. Tydligen tog tyskar som emigrerade till USA med sig jäst från Tyskland och bryggde öl på den i varma Kalifornien, vilket gjorde att jästen jäste i för hög temperatur. Och så skapades den unika ölen. Förstås är den fin som snus.

Vi smakade först på ölen för att känna dess smak och ganska ofta hade vi två olika ölsorter till en maträtt så vi kunde jämföra vilken öl som smakade bäst. Beska i maten gör att öl med mycket beska passar bra till. Här är det en skummig tysk weissbier (veteöl) och Fullers ESB som är en bitter. Till det åt vi toast skagen.

Sedan åt vi två olika sorters råbiff och provade väl fyra olika sorters öl till det, bland annat tjeckisk lager, en porter och weissbier. Den första råbiffen var en fransk med lök, kapris och dijon till. Oh my God vad det var gott.
Nästa var en koreansk råbiff som också var helt gudomlig. Den innehöll soja, chili och lime och serverades med syltad ingefära (gari) och färskt päron. Också grymt god.

Som efterrätt åt vi olika ostar och drack olika öl till det. Bland annat Lambic, längst till vänster, som var kvällens dyraste öl och kostade runt 8,50 euro flaskan. ”Den var inte så god, men dyr” blev betyget. I mitten är det Barley Wine som i ärlighets namn inte heller var någon fullpott. Weissbieren längst till höger däremot – den var grymt god. Men så är jag svag för weissbier också.

Nästa gång har vi bestämt oss för att ha vinprovning i stället. Ser redan fram emot det.

Och jag behöver minst åtta timmar sömn för att vara utvilad

2012-01-22T18:40:00.000+02:00

Det är självförvållat och jadajada, men jag måste beklaga mig ändå.
Jag är så trött!

Att jobba en hel vecka, dricka lite öl på fredag kväll, jobba hela lördagen, stressa hem och göra sig i ordning, åka på fest, dricka ansenliga mängder öl, åka till krogen, dansa dricka festa mer, vara på efterfest, somna vid halv sex, vakna och gå till jobbet för att jobba en hel dag är liiiite för mycket för mig.
Jag är ju gammal för fan, jag borde lära mig att jag inte klarar av sådant här leverne längre.

Som grädde på moset: I kväll slutar jag jobbet klockan 22, sedan börjar jag 8.30 i morgon bitti. Oh the joy!
Tippar att jag kommer att vara typ förlamad på onsdag när jag äntligen äntligen får sova.

Varför jobbet är fristaden

2012-01-21T08:58:00.001+02:00

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, elva månader om året i sju och ett halvt år.
Jag orkar inte, kan inte, vill inte vara någon annan är precis exakt mig själv.
Mina kollegor är de som under hela min tid på Åland har sett den verkliga och riktiga jag. Utan fasad, utan det fejkade leendet när jag egentligen är ledsen, utan att skämmas för mig själv.

Och det bästa är att de faktiskt verkar gilla mig också, precis på samma sätt som jag gillar dem. De gillar mig. På det sättet jag är. Den person jag är.
Utan att fördöma, utan att nedvärdera, utan att tycka att jag är konstig. Utan att skaka på huvudet åt mina tankar och funderingar.
Jag kan vara precis exakt som jag är.

Fredagsfeeling

2012-01-20T09:59:00.000+02:00

The Black Keys Lonely Boy är dagens låt. Den får mig alltid alltid på bra humör. Särskilt videon. Älskar hans dans, hans entusiasm. Funderar på att köra samma moves på Kino i helgen.
Om jag nu hamnar där alltså. Jag jobbar ju trots allt hela helgen. (Som om det skulle hindra ...)

Jag gjorde det! JAG GJORDE DET!

2012-01-19T22:40:00.002+02:00

Jag var aptrött när jag slutade jobbet. Så där trött att jag inte orkade äta när jag kom hem. Klämde i mig en tredjedels ostbågspåse och somnade på sängen med telefonen i handen.
Vaknade en halvtimme senare och var helt yr och vilsen. Och fortfarande lika trött.

Men. MEN. Jag kastade i mig lite mat, letade igenom hela lägenheten efter mina inneträningsskor, hittade dem och drog till gymmet.
Jag gjorde det! Fattar ni? Jag gjorde det.

I morgon räknar jag med fet träningsvärk i vaderna. Jag sprang nämligen mest på löpband och var på sådan där crosstrainer. De maskiner jag kände igen liksom.
Skulle behöva ha en vettig introduktion av en PT som kan visa mig hur jag ska göra och framförallt VAD jag ska göra för att uppnå de resultat jag vill ha. Med andra ord, få en starkare rygg och bål, biffigare armar och en bättre allmänfysik. Och rutor på magen då förstås.

Nästa månad ska jag fan unna mig det. 55 euro för en timme. Välinvesterade pengar.

Uppriktigt ledsen

2012-01-19T12:59:00.000+02:00

Jag tänkte gå iväg och träna i kväll. Hade kollat in pass och hört på jobbet vilka förmåner som finns via företaget.
Tills jag kom på att jag inte har en aning om var mina inneskor finns.

Fan alltså. Blev på riktigt ledsen nu. Hoppas att de finns hemma i lägenheten någonstans. Hoppas på riktigt.
*ledsen smiley*

Magrutetävlingen

2012-01-18T14:38:00.001+02:00

Det var för några veckor sedan då jag och min kollega F började prata muskler. Eller i mitt fall, avsaknaden av muskler. Han visade en bild som hänger på väggen på Idrottsgården föreställande en ung och mycket muskulös Anders Wiklöf och samtalsämnet om muskler eskalerade och vi blev ivrigare och ivrigare och ivrigare.
Och där någonstans började den, tävlingen.
Först till synliga muskler på magen vinner.
Det är så löjligt egentligen. Magmusklerna är de muskler jag allra minst behöver bygga upp. För min arma kropps skull behöver ryggen bli starkare, armarnas biceps och triceps behöver bli biffigare, både vader och lår skulle behöva få lite mer kött och axlarna, de ständigt onda värkande axlarna, skulle behöva omslutas av stärkande muskelmassa.
Men nej nej, jag börjar med en magrutetävling.

Eftersom jag är en hemskt dålig förlorare satte jag igång direkt. Först med mental nedvärdering av min konkurrent: ”Jag vinner lätt! Du har inte en chans! Jag har mycket mindre kroppsfett än du har så det syns snabbare på mig!”
Sedan övergick jag till att skapa dåligt samvete och ifrågasätta min konkurrent: ”Ska du verkligen äta den där pizzan? Är det så smart att träna ben när det är magen du behöver träna?”
Och därefter blev det skryt: ”När jag var 17 år och tränade thaiboxning hade jag faktiskt magrutor! Har jag sagt att jag gjorde 300 situps varje gång jag tränade? Känn på mina muskler då, de är ju stenhårda och ligger precis under huden!”

Nästa steg blev att titta på vilken träning som bäst ger magrutor. Jag fick tips om Paulo Robertos metod att springa sig till ett sexpack och läste långa utförliga beskrivningar på engelska om hur man gör för att optimera träningen av magmusklerna.
Så nu är jag både rejält taggad och segerviss och har egentligen bara en sak kvar att göra: Börja träna.
Bagateller.

Publicerad i Ålandstidningen.

Den där ron jag pratade om

2012-01-17T22:26:00.001+02:00

Jag har den nu. Och vet ni, det är rätt gött. Det går så himla bra att vara ensam.
Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv. Skön insikt.

Rastlösheten vs längtan efter ro

2012-01-17T16:20:00.002+02:00

Jag är splittrad. Jag längtar efter faktumet att bara ha vardag. Ni vet, alla flyttlådor uppackade, inga planer för kvällen så att man kan jäsa i tv-soffan eller framför en ny bra serie och inga måsten som måste åtgärdas den närmsta tiden. Den vardagen. Vardagsvardagen.

Samtidigt är jag livrädd och blir rastlös bara jag tänker på den. Vad gör jag när alla flyttlådor är upplockade? Ska jag liksom bara BO? Vad gör jag när långa att-göra-listan är avbockad? När vännerna ledsnat på att dra med mig ut på alla möjliga och omöjliga saker?
Hur ska jag kunna vara ensamensam? Hur ska jag klara av att inte. göra. någonting?

Livrädd och rastlös som sagt. Och samtidigt längtar jag sjukt mycket efter det. Paradoxen alltså.

Ett stort ilandsproblem

2012-01-16T09:15:00.000+02:00

Det är så varmt i min lägenhet. Sååå varmt.
Jag, som normalt sett är en frusen människa, vaknar varje natt av att jag svettas. I natt var det vidrigt. Jag vaknade hundra gånger typ. Vid halv fem kunde jag inte somna om utan låg i min egen svett och vred mig.

Men vad kan jag göra åt problemet? Jag styr inte själv över värmen, jag är den enda under 65 år som bor i huset, värmen är vattenburen i gamla element som saknar termostater.
Det finns alltså inget jag kan göra. Kan ju inte gärna sova med öppet fönster heller? Det var typ sju minusgrader i natt.

Det här är fan det värsta ilandsproblemet jag har varit med om. På riktigt. Jag hatar att svettas.

Jag har tänkt tanken

2012-01-13T01:03:00.001+02:00

I dag är första dagen då jag vågat tänka tanken "vad ska jag göra med mitt liv egentligen?"
Jag har på riktigt funderat på vad jag vill göra, var jag vill bo, vad jag vill uppnå.

Jag har inte kommit fram till ett enda svar, men för mig känns det stort att över huvud taget tänka tanken. I tio års tid har jag anpassat mig. Nu får jag välja själv. Sjukt mäktigt. Och märkligt.

Trösten

2012-01-13T00:23:00.002+02:00

Det som har varit min tröst genom den här hösten och vintern har varit tanken:
Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt.

Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.

Den här bland annat

2012-01-12T23:31:00.002+02:00

Bland annat den här låten har fått mig på bra humör i dag.
Den här versionen är en cover med Walk off the Earth, men den är minst lika bra som originalet. Och jähävlar vad coolt det är att fem pers spelar på samma gitarr. Ni måste titta. Måste!

Fan vad jag är glad i dag

2012-01-12T18:42:00.002+02:00

Bra musik i lurarna, relativt flow på jobbet och ett lätt hjärta.
Sådana här dagar, de skulle kunna vara för jämnan.

Seven happy thoughts

2012-01-12T15:16:00.001+02:00

1) Telefonen alltså. Åh vad den gör mig lycklig. Den lilla materialisten och tekniknörden går bananas och dansar rumba på samma gång. Gullesnuttegulltelefonen, vad jag gillar dig!
2) Mamma och pappa kommer hit i helgen. MAMMA OCH PAPPA KOMMER HIT I HELGEN! Åh vad det ska bli härligt och mysig och gött. Och vad kul det ska bli att ha dem hos mig, i min bara min lägenhet. Och vin ska vi dricka också!
3) Jag har jeanskavaj på mig i dag. I och med att jag har plockat upp alla mina kläder (äntligen!) känns det som att jag har en ny garderob. Eller ja, nygammal i alla fall.
4) Jag har fina vänner. I går kväll, vid halv tolv typ, åkte jag till mina vänner och snackade strunt i några timmar. Jag blir så glad att jag kan göra sådana saker helt spontant nu. Dels på grund av att jag bor bara någon kilometer från dem, dels på grund av att jag inte har en jävel att ta hänsyn till förutom mig själv.
5) I går facebookchattade jag mig till sömns. Varje gång jag har gjort det somnar jag som en liten baby och sover lugnt och stilla utan ångest. Eller ja, det kanske mest beror på vem jag pratar med, men hur som helst. Babysömn blev det.
6) I morse väcktes jag av ett samtal från killen i affären som jag köpte telefonen av i går. Jag nämnde i förbifarten att jag hade flyttat och skulle vilja ändra faktureringsadress. Han kunde inte fixa det när vi stod där, men sa att han kunde se om han kunde göra det senare. Men vi båda glömde bort det sen. Tills i morse. Då ringde han mig och frågade om han skulle adressändra åt mig! Fattar ni vilken service?! Dessutom var han rätt söt.
7) Det är jävligt gött att jobba kväll. Den enda nackdelen är att jag inte är riktigt riktigt så disciplinerad som jag borde vara. Men lyckan över sovmorgon och lediga förmiddagar uppväger det.

Ett annat sätt att bli lycklig på

2012-01-11T14:37:00.002+02:00

Ny Iphone! Lite lycka är mycket lycka!

Orsaken till mitt mående

2012-01-11T10:17:00.002+02:00

Jag vet att jag inte har någon redovisningsplikt, men jag känner att jag vill förklara.
Jag tänker inte på mitt ex längre. Eller jo, det är klart att jag gör det. Titt som tätt säger jag ”Han sa alltid att jag ...”, ”När jag och X gjorde det så ...”, ”Det där gjorde alltid X” och så vidare. Han har varit en del av mitt liv i tio år. Det vore väldigt konstigt om jag inte refererade till honom och till vårt gemensamma liv, det är ju liksom där mina referensramar har uppkommit.

Nej, det som gör att jag har ångest nu är en helt annan person. Den person som för första gången sedan det tog slut mellan mig och mitt ex fick komma mig nära, kanske lite lite in innanför det yttersta skalet på hjärtat till och med.

Jag var väldigt klok till en början. Höll distans och försökte att inte känna. Och lyckades rätt bra.
Men i samma takt som vår kontakt ökade minskade min distans, mitt försvar, min mur. Det gick lätt. Och snabbt.
Jag antar att det var så enkelt att känna igen känslorna. När man nyss har lämnat personen som i tio år varit mål för alla sådana känslor är det kanske lätt att föra över känslorna på en annan person. Eftersom de liksom ligger där under ytan.
Eller så kände jag helt enkelt bara saker för honom.

Och då var det för sent. Jag var redan sårad, han var redan sårad och jag var inte redo för något egentligen. Jag är fortfarande trasig. Jag vill inte ha något. Jag vill vara ensam, själv, singel. Ta reda på vem jag är, som jag har ältat så om den senaste tiden. Och visst, det kanske man kan göra med någon annan också, men det är inte rätt metod för mig. Tro mig, jag har försökt i tio års tid.

Därför kom vi överens om att vi inte skulle ses mer. Inte på samma sätt i alla fall. Så vi sa hejdå.

Det var många dagar sedan nu. Många dagar sedan.
Jag kan inte sluta tänka på honom för det. Det gör ont. Inte gråta-hysteriskt-ont, men ont-i-magen-ont. Ångestont. Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår.

Jag VET att jag vill vara själv och jag vet inte ens om han kan vara något för mig, eller om det mest var uppmärksamheten och pirret i magen jag ville åt. Och därför vet jag att det här är bäst, det är det sunda förnuftiga beslutet att ta, innan vi sårar varandra mer.
Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

Positivt i alla fall

2012-01-10T20:09:00.001+02:00

1) Jag kan numera se sliskiga romantiska filmer och lyssna på äckliga lovesongs utan att få värk i magen.
2) Dessutom minns jag inte ens senast jag grät.

Annars så går livet upp och ner. Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid. Även om jag helst av allt redan skulle vilja må super och ha glömt alla onda saker som finns därinne. Tyvärr funkar varken hjärtat eller hjärnan på det viset. Hur gärna jag än vill.

Också saknar jag min terapeut. Typ två veckor tills jag ska prata med henne nästa gång. Jag hoppas att hon boostar mig rejält då.

Vanans makt

2012-01-10T18:52:00.001+02:00

Några gånger den senaste tiden har jag fingrat efter förlovningsringen på vänster ringfinger. Känt att någonting saknats där.
I dagarna var det ett år sedan den hamnade på mitt finger faktiskt. Men den satt bara där tio månader. Tydligen tillräckligt länge för att jag skulle bli van med den.

Tonåringen

2012-01-10T18:46:00.001+02:00

Jag lever verkligen som en tonåring nu.
Men det är okej. Mina kollegor säger att jag får leva som en tonåring nu. I en månad till ungefär.

Är lite skraj över att jag måste ta tag i mitt liv sen, så småningom. Jag menar, hur ska det gå? Vad ska jag göra? Skaffa en hobby? Men hur ska jag kunna skaffa en hobby om jag inte ens vet vad jag gillar. Förutom att jag vet att jag gillar öl då.

Men att dricka öl kan man väl inte ha som hobby? Eller?

Två månader

2012-01-09T11:06:00.001+02:00

Häromdagen var det för övrigt två månader sedan vi gjorde slut.På ett sätt känns det som att längre gått, på ett sätt känns det som att det var alldeles nyss.Oavsett är jag lika övertygad då som nu att det här är rätt beslut. För oss båda.

Cynikern i mig

2012-01-08T18:06:00.002+02:00

I helgen snackade jag med någon om separationen. Konstaterade krasst: Han fick huset, jag fick datorn.
Känns som att något blev lite snedfördelat där.

Men. Jag har hellre datorn än huset, så win ändå.

Den längsta helgen i mitt liv

2012-01-08T17:53:00.004+02:00

Den här helgen – gud. Jag skulle kunna skriva tio inlägg om jag ska berätta allt jag har gjort. Den känns som att den har varit bra mycket längre än tre dagar. Typ sju ungefär.
Men det blir inte tio inlägg. Jag sammanfattar den enkelt i stället: Grymt kul helg!

Utan att vara en pusselbit

2012-01-06T13:55:00.001+02:00

Det är ledig dag. Jag är ensam. Ensam. Jag har knappt varit det i min lägenhet, knappt hunnit ha tråkigt. Men nu.

Nu sitter jag i köket och stirrar ut mot gatan. Ser tanten som går på en rask promenad med stavar, mannen som rastar hunden, paret med barnvagn och bilar som kör kors och tvärs. Det gemensamma är att de är på väg någonstans. På fika, på väg hem, på väg bort.

Och här sitter jag. Inte på väg någonstans. Jag har inte ens ett mål. Inte ens ett kortsiktigt alltså, jag vet inte ens vad jag ska göra i kväll.

Jag känner mig liksom utanför. Jag passar inte in någonstans just nu känns det som. Är i vakuum, i väntan på att jag sakta men säkert ska hitta den där kärnan inne i mig, hitta det där målet som jag vill uppfylla. Hitta mig själv.

Och det är inte så att jag är ledsen och låg över att jag inte är på väg någonstans, att jag inte är en pusselbit i någons liv, eller i samhället. Jag försöker bara vänja mig vid känslan.

Bola och Gud

2012-01-05T10:11:00.001+02:00

Kollega 1: Bolvägen? Finns det verkligen en väg som heter Bolvägen? Det betyder ju Knullvägen!
*kollega 1 bläddrar i SAOL*
Kollega 1: Ja! Här står det, bola betyder bedriva otukt.
Kollega 2: Och otukt betyder ju att man har sex med någon som man inte är gift med, sex där Gud fader allsmäktig inte är med.
Kollega 1: Men jag skulle inte vilja ha med Gud i sängen.
Jag: Fast, jag tycker att han brukar vara med där titt som tätt ändå. I alla fall brukar jag ropa på honom.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

2012-01-03T10:03:00.002+02:00

Lev med det!

Bästa medicinen

2012-01-03T09:38:00.001+02:00

Jag skickade meddelande till min vän i går: Kan inte jag få leka med dig i kväll? Jag känner mig så himla ensam.
Och efter lite kompishäng, chili con carne, promenad till korvmojen efter godis, tv-spel och komedi så kändes livet så mycket enklare.
I går kväll läste jag sista sidorna i min bok, stängde igen den och somnade. Som en sten. Inget ältande, ingen ångest, ingen insomnia.

Det är mycket lättare när man inte är ensam

2012-01-02T17:14:00.002+02:00

Jo jo. Slå mig själv för bröstet, vara stursk och stå på mig fungerar jättebra när jag är på jobbet eller när jag umgås med kompisar.
Men i samma stund som jag kliver innanför dörren hemma känns livet skit igen.

Inte ens att spela jättehög musik och ”roa” mig med att diska och tvätta får tankarna att sluta att mala. Surret liksom finns där hela tiden, så fort jag får en liten lugn stund.

Fan. Saker och ting tar så mycket hårdare än vad man först tror.

Ska sluta grubbla

2012-01-02T10:26:00.000+02:00

Nej nu får det vara nog!
Jag orkar inte grubbla och fundera och ha ångest och må dåligt. Jag orkar inte det.
Nu jävlar ska jag börja det här året med att bara bry mig om mig själv och se till att jag ska må bra. Jag jag jag! Ingen annan.

Jag behöver en tid nu där jag bara ska bry mig om mig själv. Som terapeuten och jag kom fram till. 2012 ska fan bli det bästa året! Det är min tur nu. Min tur att bli lycklig.

Vilken skitdag

2012-01-01T18:03:00.001+02:00

Var det inte meningen att 2012 skulle bli ett bra år?

Ingen lögn

2011-12-30T11:20:00.002+02:00

För att förtydliga det tidigare inlägget.
Jag menar inte att jag har levt i en lögn. Jag ångrar inte tiden jag har bott på landet, de valen jag har gjort och det liv jag har levt.
Jag har bara känt att något har skavt och gnagt utan att veta vad exakt det har varit. Jag har trott att det har varit rätt val för mig och har heller aldrig känt att jag varit tvungen att passa in i den där mallen. Jag har bara anpassat mig utan att egentligen reflektera över det.

Men nu, nu när jag inte är där längre, ser jag vad det var som gnagde och skavde.
Och det enda som gör mig ledsen är att jag inte kom på vad det var lite lite tidigare.

Jag har alla möjligheter

2011-12-30T09:55:00.002+02:00

Det är sant som man säger: Ur varje dålig sak kommer det något gott. De senaste månaderna har jag märkt att det faktiskt stämmer.
För trots att jag har krisat och gått igenom en tung tid så har jag kommit ut på andra sidan med hälsan i behåll. Eller jag kan till och med säga att jag kom därifrån vid god vigör, redo att ta ett tjollahoppskutt och slå ihop klackarna.
Ur allt det tråkiga har jag lärt mig att ingenting, absolut ingenting, ska eller kan stoppa mig. Jag har alla möjligheter i världen. Alla!

Om jag känner för att flytta till New York kan jag göra det. Om jag känner för att äntligen ta tag i mitt brinnande intresse för att klättra så kan jag göra det. Om jag känner för att strunta i att laga middag en dag kan jag göra det.
Det lustiga är ju att jag egentligen har haft alla de här möjligheterna förut. Jag har bara inte insett att jag har haft dem. Jag har trott och känt att jag varit begränsad, att jag var tvungen att passa in i någon mall. Vara på det sättet jag förväntas att vara. Vilja ha hus, vilja stryka gardiner och vilja bo på landet, när jag i själva verket inte har velat något av det.
Jag hatar att stryka. Jag gillar inte alla måsten som kommer med ett hus. Och jag trivs bättre med rödljus, gatlampor och billjud utanför fönstret än hackspettar och mörker.

Vad är det då som fått mig att tro att jag ska vara på ett visst sätt? Varför har jag låtit andras förväntningar och förhoppningar styra mitt liv? Varför har jag så desperat försökt passa in i en mall där jag uppenbarligen inte har passat in, hur jag än har vridit och vänt på mig själv?
Det vet jag inte ännu. Men jag har bestämt mig för att försöka ta reda på det. Och under 2012 kanske jag förhoppningsvis någonstans hittar vem jag är. På riktigt.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ingen nyårslista

2011-12-30T09:28:00.000+02:00

Jag hinner inte göra en årssammanfattning i år. Jag hinner inte ens med mig själv om jag ska vara ärlig.
Jag längtar efter att bli frisk och ha ork och att vara utvilad. De senaste månaderna har jag bara flängt runt som jag vet inte vad. Ligger rejält minus på sömnkontot.

Hur som helst, det var årssammanfattningen jag skulle berätta om. Den kommer att komma. Så småningom.
Så länge kan ni roa er med 2010, 2009, 2008, 2007 och 2006.
Förresten, gud vad länge jag har bloggat!

Klippte mig visst

2011-12-29T10:21:00.000+02:00

I går skulle jag färga utväxten och rätt vad det var hade jag blivit korthårig.

Känns lite ovant. Det var grymt länge sen jag hade så här kort hår. Men, jag behövde lite förändring – och förändring blev det.

Och bilden, ja, det var den enda man inte såg mina feta påsar under ögonen på. Håll till godo.

Fuck vad förkyld jag är

2011-12-28T20:52:00.000+02:00

Halsen – aj!
Huvudet – aj!
Tror jag har en släng feber också.
I kväll blir det tidig sängsdags och förhoppningsvis är jag pigg som en mört i morgon.

Nu håller vi tummarna!

Hemma igen!

2011-12-27T23:02:00.000+02:00

Åh så skönt det är att vara hemma igen. Hemma. Hemma i min, bara min, lägenhet.

Nu ska jag ta mig en liten hutt för att mota bort alla eventuella magsjukebakterier. T som, till skillnad mot mig den här gången, blev magsjuk vid julen åkte hem med mig. Och eftersom jag faktiskt klarade mig utan magsjuka för en gång skull så tar jag hellre det säkra före det osäkra. Hutt it is, alltså.

Nattens våndor

2011-12-27T15:56:00.001+02:00

I natt var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova utan låg och snurrade mig svettig i sängen. Grävde en djupare grop åt mig själv och ältade och hade ångest.
Känslorna är så mycket värre på natten, allt liksom förstärks.

Jag tänkte på exet, på mig, på hans nya tjej, på vännerna, på huset, på mamma och pappa, på flirtar, på allt.
Och magen började värka i takt med att jag snurrade i lakanen och snurrade i tankarna.

Kanske jag inte är lycklig egentligen? Att det bara är en försvarsmekanism? Att det kommer att komma en käftsmäll den dagen mitt liv lugnar ner sig? Att jag kommer att gå in i ett svart hål och inte ta mig upp därifrån?

Jag är inte hel ännu. Jag är rätt trasig. Och alla dessa tankar i mörkret förstärks.
Känner mig därför rätt utpumpad och mör i dag. Ångesten ligger liksom kvar, precis under ytan.
Och allt jag vill är att glömma, gå vidare och bli lycklig.
En dag. En dag blir jag det på riktigt.

Det till och med syns på mig

2011-12-26T10:12:00.001+02:00

Hon ser allvarlig ut och biter ihop innan hon öppnar munnen:
"Jag måste säga det här. Även om du kanske kommer att bli sur på mig."

Jag nickar. Säger att jag vill höra.

"Det är första gången jag ser dig lycklig i dag. Under alla tio år som har passerat har du aldrig känts riktigt riktigt lycklig. Förrän nu."

Julen och livet

2011-12-24T21:40:00.001+02:00

Jag ligger på soffan och lyssnar på sorlet från köket. Och den enda tanken jag har är åh vad jag älskar min familj och släkt.
Det här, det är fan livet!

Tjing tjong

2011-12-21T23:05:00.001+02:00

Firar att jag hämtat de sista sakerna inifrån huset i dag. Nu packar jag inför i morgon, dricker öl och lyssnar på musik. Sista dagen jobb i morgon sedan ledigt fem dagar. Känns gött!

Mitt liv som film del 2

2011-12-21T16:07:00.000+02:00

Det börjar hända sådana absurda saker i mitt liv just nu att jag tvivlar på att det verkligen är sant. Det är liksom sådant där som sker i filmer, men inte på riktigt.
Först den där drinken och nu en sådan absurd sak att jag inte ens kan skriva det här.
Men jag kan lova en sak: Skulle ni ha sett det i en komedi skulle ni ha skrattat rått och elakt åt mig samtidigt som ni hade haft skämskudden redo.

Oh my. Vilket jävla liv jag lever.

Färdas tolv år tillbaka på ett kick

2011-12-21T10:27:00.000+02:00

Den här låten kom plötsligt upp på min spellista. Bob Hunds Upp upp upp ner. Och bara genom att höra den var jag tillbaka på Arvikafestivalen 1999.
Jag stod bredvid Johan, tror jag att han hette. Han var snygg, snäll och fyra år äldre.

Vi hade delat på någon äcklig mojmat, sett Motörhead sittandes i slänten ner mot stora scenen, vi hade dansat oss svettiga till Lok vid en av de mindre scenerna och jag hade fått en nit från en killes armband rakt in i mitt finger så att jag blödde.
Sedan gick vi till den stora scenen igen och han höll om mig. Bob Hund stod på scenen och den här låten kom. Han förde fingret upp upp upp och ner i luften i takt med texten. Och jag minns att jag aldrig hade känt mig så lycklig i hela mitt liv.

Charmig, udda, snäll bad girl

2011-12-21T09:03:00.000+02:00

Två gånger den senaste tiden har jag fått två roliga analyser av mig som person.

Först var det vännen som sa att min lägenhet var precis som jag – ”charmig och udda”.
Och sedan var det vännen som i helgen sa ”jag trodde att du var en snäll journalist. Eller ja, du är en snäll journalist, men du är också en bad girl!”

Om det stämmer? Jorå. Till viss del i alla fall.

Lite ont gör det

2011-12-20T22:04:00.003+02:00

Vännens barn, som jag och fd pojkvännen alltid brukade besöka ihop, frågade var jag var senast han var på besök hos dem.
Och fd pojkvännens brorson hade också frågat efter mig.

Det kommer nog aldrig bli detsamma igen. Även om jag vet att vi kommer att hålla kontakten blir det inte detsamma. Och mitt hjärta värker lite vid tanken på det.

Ingen fisk

2011-12-20T21:45:00.000+02:00

I dag var jag hemma hos en kompis och kollade i en sådan där astrologibok. Jag läste vad som var typiskt människor som var födda i fiskarnas tecken, som jag är, och konstaterade än en gång att jag inte tror ett skit på astrologi.
Jag är ingen fisk.

Jag är inte romantisk för fem öre.
Jag skulle aldrig pressa blommor och knyta sidenband runt mina kärleksbrev (som om jag hade några ...)
Jag är inte särskilt pysslig av mig.
Jag gillar inte att baka och handarbeta.
Jag brukar inte drömma mig bort i min egen värld.
Jag är inte tillbakadragen och timid.

Okej, jag är rätt kreativ. Och har rätt livlig fantasi. Men resten. Nej.
Jag är nog ingen fisk egentligen.

Rolig felskrivning

2011-12-20T15:27:00.000+02:00

I en Facebook-chatt med en ytlig manlig bekant i går, eller om det var i söndags, råkade jag skriva:
”Nu ska jag få i duschen”.

Hihi haha hoho! Lite roligt är också roligt.
Ännu roligare hade det ju förstås varit om det hade stämt ... *hehe*

Lämna huset för gott

2011-12-20T11:04:00.001+02:00

Om två dagar åker jag hemhem. Hem till mamma och pappa för att fira jul.
Och jag känner mig sjukt stressad inför det. På två dagar ska jag hinna åka till mina gudbarn och ge julklappar, åka på födelsedagskalas, köpa de saker som jag behöver ha till julbordet och åka till huset och hämta de sista sakerna. Eller ja, vad jag tror blir de sista sakerna.
Jag kommer ju ha kvar en del grejer i källaren, utemöbler och sådant bland annat, men förutom det så tror jag att det mesta som är mitt borde vara hos mig.
Och det känns rätt absurt. Huset, mitt hus, är inte längre mitt hus.

Undrar om jag kommer att fälla en liten tår?
Fast. Egentligen trivs jag ju så himla bra i min lägenhet. Och med mig själv. Och med livet. Så jag borde inte känna någon sorg egentligen. Men ibland kommer den över mig, sorgen. Sorgen över att drömmarna inte blev som de blev, att förhoppningarna grusades. Att jag en gång drömde om giftermål och barn med en man som jag i dag bara har sporadisk kontakt med. Med en man som redan har en annan att uppfylla de drömmarna med.
Medan jag står här. Utan någonting egentligen.

Eller någonting har jag. Jag har mig själv. Mitt nya hem och mina underbara vänner. Och det är egentligen inte så illa pinkat.

Det här med världens bästa vänner

2011-12-19T21:28:00.001+02:00

Den här givmildheten! Åh, den är helt underbar!
Jag sa ju förut att jag hade fått massor med saker av mina fina vänner. And it keeps coming.
Av fina E fick jag en dretsnygg (värmländska, googla om ni inte fattar) brödrost. Knallgrön och läcker. Av bästaste A fick jag hennes gamla strykjärn och hennes gamla elvisp. Och dessutom har jag fått små presenter här och var, en fin ljuslykta av snälla B bland annat.

Jag kan inte förstå hur jag har fått så fina vänner! Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag gillar er alla så himla mycket att ord inte ens kan beskriva det! Puss!

Som i en film

2011-12-19T15:26:00.003+02:00

I helgen fick jag för första gången någonsin en drink skickad till mig från andra sidan baren. Ni vet som på film när någon säger ”ge den där kvinnan där borta den drinken”.
Blev rätt förvånad när jag plötsligt fick en hot shot ställd framför mig. Bartendern såg att jag såg förvånad ut och framförde hälsningen ”från borrmaskinen”.

Kan lätt misstolkas. Om man har snuskig fantasi.

Men det var bara från min kompis som dagen innan lånade ut sin borrmaskin till mig.

Vet ni en sak?

2011-12-19T10:55:00.002+02:00

Jag är glad! Tänkte bara berätta det.

Jag har internet!

2011-12-17T18:06:00.001+02:00

Fattar ni lyckan?! Jag har dator och internet!
Senast jag hade det såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag var sambo, bodde i hus och var i ärlighetens namn rätt olycklig.
Nu – med internet – finns det inget som hindrar min fullständiga, fullkomliga lycka!

Min terapeut är bäst

2011-12-16T10:52:00.000+02:00

”Vad skulle du ge för råd till en kompis som satt i exakt samma sits som du?”
”Nej men, gud. Jag vet inte. Jag har ingen aning ...”
”Jo, men tänk om du var professionell och pratade med någon i jobbet. Vad skulle du säga då?”
”Att ... att ... att ... Att hon skulle tänka mer på sig själv?”

Så självklart. Så otroligt självklart.

Längtar framåt

2011-12-16T07:53:00.001+02:00

Jag längtar tills mitt liv börjar se normalt ut igen. Ingen jul, ingen nyår, ingen lägenhet i kaos.
Utan bara vanlig vardag. Laga mat, tvätta, slösurfa efter jobbet, ni vet.

Just nu hinner jag inte med livet eftersom jag är så upptagen med att leva. Som att hänga med vänner till exempel. Jag har inte varit helt själv en enda dag här hemma på ... Någonsin? Inte så långt tillbaka som jag minns iaf. Inte på en vecka innebär det.

Och jag vill träffa folk! Jag vill göra roliga saker efter jobbet. Jag vill ha folk över på kaffe.
Problemet är att det är för få timmar på dygnet för att hinna göra något annat än att umgås. Typ handla julklappar, fundera ut vad som sker på nyår och plocka upp alla saker i lägenheten. Därför längtar jag tills det är förbi och livet kan återgå till det normala.

Och själen då

2011-12-15T11:39:00.003+02:00

Det är mest en massa gnäll och klagomål här känner jag. Precis tvärtemot hur jag egentligen känner.
Vill bara förtydliga det, så ingen blir orolig.
För förutom sömn och fett behöver jag ingenting. Just nu mår jag nämligen så inåthelvetejävla bra!

Kroppen

2011-12-15T11:36:00.000+02:00

Jag hade tänkt gå ut och springa i tisdags. För att på något sätt och vis försöka bygga upp min stackars arma kropp som är allt annat än i skick. Häromdagen hade jag så sjukt ont i ryggen att jag förbannade faktumet att jag var singel och ingen kunde trycka ut den hårda knutan som satt strax bakom skulderbladet.
I dag har jag dessutom träningsvärk. För att ha gjort ... Ja, typ ingenting. Gått? Rört mig en aning?

Och om jag skulle ta tag i min arma kropp kanske matlusten skulle återvända med full kraft också. Det är på bättringsvägen, men jag gråter fortfarande varje gång jag ställer mig på vågen och stirrar ner på de alldeles för låga siffrorna.
Jag skulle behöva gå upp minst fem kilo till. Minst. Men det är inte så himla enkelt – det är ju för fan tio procent av min kroppsvikt, blev jag upplyst om i går. Tio procent! Det kommer att ta år att få tillbaka dem.

I'm picking up good vibrations

2011-12-15T09:33:00.000+02:00

Jag ska sluta klaga, snart

2011-12-14T12:51:00.000+02:00

I en och en halv månads tid, give or take, har jag inte sovit mer än sju timmar per natt. Till saken hör att jag är i behov av nio tio timmars sömn för att vara helt utvilad. En ekvation som inte går ihop, som synes.
Att sedan toppa detta med en fyratimmarsnatt var kanske inte särskilt klokt.

Men. Sova kan jag göra när jag är död.

(Och särskilt långt borta är döden inte. Tack och lov.)

Jag antar att ni inte antecknar

2011-12-14T09:16:00.001+02:00

Men FUCK vad jag är trött.
Så. Nu känns det bättre.

Skryt skryt skryt

2011-12-13T15:27:00.000+02:00

Jag lagade mat i går. För andra gången i min lägenhet. Hrrm, host, harkel. Till mitt försvar har jag bara bott där i drygt två veckor.

I alla fall. Den blev grymt god och jag tog med mig resterna till lunchen i dag. Alldeles nyss fick jag ett mejl av den meste kocken inom tidningskoncernen, samme man som var med i Halv åtta hos mig för några veckor sedan.
Det stod:

”Har du receptet på det du åt i dag?”

Dansar numera segerdans och slår mig själv för bröstet.

Överfullt av känslor

2011-12-13T13:37:00.000+02:00

Jag är sprallig, lycklig, euforisk.
Nervös.
Jag är ledsen, bekymrad och har lite ont i hjärtat.
Jag är nöjd. Glad. Full av energi.
Och allt på en gång.

Alltså, det är ett sådant stormande inne i mig att mitt hjärta slår lite snabbare än normalt. Jag kan knappt koncentrera mig på att jobba eftersom känslorna liksom ligger på huden.
Men mest av allt är jag glad. Glad glad glad!

Avsaknad av julkänsla

2011-12-13T07:51:00.001+02:00

Det är tydligen lucia i dag. Jag har fortfarande inte en enda liten gnutta julkänsla i kroppen.
Eller hemma för den delen. Jag har inte ens en adventsljusstake eller -stjärna i fönstret. Eller en sådan man eldar.

Men jag har en hyacint!
Känns som att det räcker den här julen. Ska ju ändå inte fira här.

Glad

2011-12-12T10:53:00.001+02:00

I går skrattade jag så mycket att jag skrattade bort det onda.
I dag är jag dessutom ledig. Det finns alla förutsättningar för att det här ska bli en sjukt bra dag alltså.

Jag orkar inte vara trasig längre

2011-12-10T16:27:00.001+02:00

Tromben

2011-12-10T14:27:00.001+02:00

I mitt hem har en tromb gått fram. Det är grejer överallt. Kläder utspridda över hela sovrumsgolvet, papperstussar med upptorkat vin ligger i en hög i vardagsrummet, glas med skvättar av både det ena och andra står överallt där det finns rum för glas att stå, köksbänken är bombarderad med tallrikar, matrester och pizzakartonger.

Och om någon tittade in i mig skulle det se precis likadant ut där. Ett enda virrvarr av kaos. Som en tromb har gått fram.

Jag är inte värdelös

2011-12-10T14:12:00.001+02:00

Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös. Det betyder inte att jag är värdelös.

Men synen fick mig ändå att känna så. Hur irrationellt det än låter. Jag känner mig utbytbar. Och värdelös. Igen.
Men jag är inte värdelös. Jag är inte det. Jag är förbanna inte det. JAG ÄR INTE VÄRDELÖS!

(Säger man samma sak tillräckligt många gånger kanske man börjar tro på det.)

Fuck it

2011-12-09T18:04:00.001+02:00

Jävla dag. Fyra utskällningar på fyra dagar, varav två idag, och allmänt pissig dag på jobbet.
Jobbiga jävla tankar och det lilla som gjorde mig glad är fucked up.
Och regn och blåst och inga kläder att ha på mig. Varken i ovädret eller ikväll när det är tänkt att jag ska ut på krogen. Vilket jag också är grymt osugen på.

Nej, helt enkelt. Allt är nej. Kan jag inte bara få sova och vakna upp som en ny människa? Snygg, glad, rolig och bra. Tack?

Apropå festande

2011-12-09T13:14:00.000+02:00

Den senaste tiden, alltså ungefär sedan jag blev singel, har jag fått höra att jag festar mycket. Från flera håll.
Och okej, jag har varit på krogen tre gånger på en månad. Jag har varit väldigt (väldigt!) full. Jag har druckit vin till middagar utan orsak. Jag har tagit en öl på kvällen framför tv:n. Men vaddå?

Jag dricker inte alkohol varje dag. Jag dricker inte för att trösta mig själv eller för att supa bort smärtan. Jag har för fan inte ens varit ut alla helger!
Och det här är en period av mitt liv. Så snälla, give me a break.
Låt mig få bli full och glad och träffa nya människor. Låt mig få skratta och umgås i stället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv. Utan att få en massa fördömande kommentarer och blickar. Jag behöver det här nu.

Tjiho!

2011-12-09T10:20:00.001+02:00

Problem solved!

Ps. Bry er inte om min snygga stormfrisyr. Ds.

Sticker till

2011-12-09T09:09:00.001+02:00

I morse när jag satt på morgonmötet på jobbet fick jag ett litet stygn av saknad. Tänkte på resan vi gjorde ihop förra vintern. På hur bra allt var då, hur roligt vi hade det, på att vi förlovade oss.
Det gör fortfarande ont.

Planer för helgen

2011-12-09T09:04:00.001+02:00

Leva intensivt i kväll och hela lördagen. Dö på söndagen.
Fy fan vad jag ska sova på söndag. Till på eftermiddagen tror jag till och med.

Inte så aggressiv

2011-12-08T14:33:00.001+02:00

Fasen vad aggressiv jag lät i mitt förra inlägg. Menade inte riktigt så.
Men ni kanske fattar?
Hoppas. *hoppas*

Omtänksam eller skadeglad?

2011-12-08T13:14:00.001+02:00

Sedan jag separerade från min fd kille har besökarantalet på bloggen ökat med minst hundra varje dag.
Kan inte låta bli att undra om folk vill gotta mig i min olycka eller om de bryr sig om mig?

Edit: Alltså, alla är välkomna förstås. Oavsett intentioner. Men jag måste ju få undra.

Inte så lätt att jobba

2011-12-08T12:50:00.001+02:00

Mitt tangentbord motarbetar mig.
I somras när en sommarextra satt vid mitt skrivbord råkade han välta ut en hel kopp kaffe i mitt trådlösa tangentbord. Efter lite omsorgsfullt gullande med det så började det fungera igen.
Men nu gillar det mig inte längre.

Först började det med att random tangenter liksom fastnade och mitt när jag skrev kunde det stå hhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh i hur många rader som helst.
Sedan började det att stänga av sig när man skrev. Och i och med att jag antecknar på datorn var detta förstås inte optimalt. ”Kan du säga vad du sa en gång till?” liksom.
Och nu, den här veckan har backstegstangenten börjat bråka. Det är alltså den man raderar text med. Mitt i allt när jag skriver börjar den radera långa stycken text som jag därmed måste skriva om igen. Sjukt störande.

Ilandsproblem jag vet, men hallå! Tangentbordet är ändå mitt främsta arbetsredskap.

Lite glädje är mycket glädje

2011-12-08T09:55:00.001+02:00

Faan vilka fina vänner jag har! Jag har sedan jag flyttat in i lägenheten och det ofullständiga hemmet, som det faktiskt är, fått massor med saker till skänks.
Först fick jag en dammsugare, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Sedan fick jag en elvisp, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Så fick jag en dvd, eftersom jag inte ägde någon sådan.
Och så fick jag ett surroundsystem, eftersom jag inte ägde något sådant.
Och i dag fick jag en scart-kabel så att jag kan koppla ihop surroundsystemet med den gamla tjock-tv:n.
Wiho!

Nu undrar jag om någon skulle råka ha en tvättmaskin som är max 50 centimeter bred till övers?
Och en vattenkokare kanske? Strykjärn? Brödrost? Lite pengar kanske? Ett nytt liv?
En bulle då?

En månad – ett liv

2011-12-07T09:12:00.001+02:00

I dag har det gått en månad. En månad sedan mitt förhållande tog slut.
Och vilken månad sen! På den tiden har jag hunnit med att bo i kollektiv, skaffa egen lägenhet, jobba helg, resa till Stockholm, gå ut på krogen tre gånger, tappa ytterligare tre kilo, flytta ett halvt hus, få någorlunda i ordning i nya lägenheten, gråta miljontals tårar, skratta så att jag fått kramp i magen, äta sju pizzor minst, hitta extremt stöd i fina vänner, lära känna mig själv på ett helt nytt sätt och så himla mycket mer.

Det har varit intensivt, jobbigt, roligt och alla känslor på samma gång. Men den känslan som består är att det är rätt. Det ska inte vara vi.
Och det känns ganska rofullt att konstatera det.

Inte lika gött

2011-12-05T10:06:00.001+02:00

Blåmärkena på mina knän är inte att leka med. Aj. De gör så ont att jag inte kan nudda dem och nästan inte böja benen.
Alkohol + klackskor + trappor + klinkersgolv = ingen bra kombination.

När allt inte är perfekt

2011-12-05T09:32:00.001+02:00

Mitt hem är fortfarande upp och ned. Jag har fortfarande alla kläder i påsar/lådor/säckar till exempel.
Men även om jag skulle ha allt upplockat och i ordning är mitt hem inte på något sätt perfekt. Jag har inget soffbord, ingen ram eller några ben till min säng, inget nattduksbord, ingen bokhylla, inget strykjärn, ingen vattenkokare och så vidare. Jag har inte ett komplett hem, med andra ord.

Men vet ni? Jag känner mig så himla nöjd och tillfreds med det. Jag är glad över att leva lite spartanskt, att inte ha det perfekt på något vis. Det gör mig rofylld och lugn. Ganska gött faktiskt.

Bubblet i magen

2011-12-03T10:42:00.001+02:00

Jag ligger på magen i sängen, benen så utsträckta att fötterna hänger utanför och armarna rakt framåt med en kudde vilandes på.
Ansiktet är nerborrat i dunet och plötsligt hör jag det från mig själv. Ett bubblande skratt som liksom letar sig vidare längs kroppen tills hela jag skrattar.

Hela jag skrattar åt ingenting. Åt mig själv. Åt livet.
Hörrni, jag är glad!

No need to argue anymore

2011-12-02T11:07:00.001+02:00

There's no need to argue anymore.
I gave all I could, but it left me so sore.
And the thing that makes me mad,
Is the one thing that I had,

I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

And I remember all the things we once shared,
Watching TV movies on the living room armchair.
But they say it will work out fine.
Was it all a waste of time?

'Cause I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

Will I forget in time?
You said I was on your mind?
There's no need to argue,
No need to argue anymore.
There's no need to argue anymore.

Text: Cranberries.

Fa-fa-fa-fa

2011-12-02T10:36:00.001+02:00

Bra musik är det som får mig att gå runt just nu. Det ger mig så otrolig lycka och glädje.
Hör bara på den här låten! Åh! Basen! Texten! Melodin! Det spritter liksom och jag flinar som fan när de skrålar i mina öron. Härligt!

Stärkt

2011-12-01T17:52:00.001+02:00

Varje gång jag lämnat terapeuten så känns det som att gå på moln. Hur kan det betyda så mycket att bara få sitta en timme och älta massa saker? Jag förstår inte det.
Nu känner jag mig typ som superwoman. Redo för allt, klarar allt.
Hörrni, jag är rätt stark egentligen.